Nasafjäll silvergruva

Nasafjällsepoken med början 1634 har spelat en mycket stor roll för Adolfström och Arjeplogs kommun på grund av de investeringar och byggnationer man gjorde för att kunna bryta malmen i denna ogästvänliga del av fjällvärlden. Än i dag kan man fundera över hur människor kunde jobba under de förhållanden som en normal svensk vinter innebär, med köld, stormar och mycket snö i gränsfjällen mot Norge.

Första epoken med gruvbrytningen slutade 1659 och sedan låg gruvan öde till i början av 1770-talet när man gjorde ett nytt försök med att bryta malm i Nasafjäll. Att återuppbygga smältverket i Silbojokk var omöjligt eftersom all skog var nedhuggen. Man började då att söka sig nedströms Laisälven och bestämde sig att bygga det nya smältverket i Adolfström. Man tyckte att området var lämpligt med bäcken som går mellan sjön Laddve och Laisälven. I denna bäck kunde man bygga en damm för vatten till anläggningarna för olika bearbetningar av malmen. Yraftdeltat på andra sidan sjön kunde ge stora mängder hö till boskap och till de hästar och renar som användes för att transportera malmen. Som mest jobbade ett 60-tal personer vid bruket och i gruvan i Nasafjäll.

Smälthyttan i Adolfström

Under den andra delen av Nasafjällsepoken byggde man upp boningshus och ladugårdar i Adolfström. Vid hyttanläggningen byggde man en såg, en kvarn, ett kolhus, en smedja, bälgmakeri, snickeri, properkammare, två kalcinationsugnar, dammar, smälthytta och vattenrännor. Man byggde transportvägar och anlade nybyggen. Man hade stora svårigheter med transporten av malmen med ren vintertid och med häst sommartid. Denna del av Norrbotten var mycket glest befolkat. På 600 kvadratmil fanns ungefär 400 personer.

Gruvverksamheten pågick fram till 1810. År 1821 förstördes hela området runt smältverket i en brand, all verksamhet i Adolfström upphörde, och byn blev öde. Drygt 20 år senare, år 1840, anlände den den förste nybyggaren till Adolfström. Historien förtäljer att han var av vallonsk härkomst och troligtvis släkt med någon av de män som jobbade vid bruket när det var i drift.

Resterna av smälthyttan, den gamla smedjan och andra lämningar finns bevarade vid hyttområdet i början av byn.

Smälthyttan är väl uppskyltat och ett intressant område att besöka för den historieintresserade.

Visningshuset

Vid hyttruinen har ett visningshus iordningsställts med modeller och fotografier som visar hur brytningen vid Nasafjäll gick till. Modellerna visar de olika förädlingsprocesser som malmen genomgick innan den vidaretransporterades ner till kusten. Fotografierna är tagna både sommar- och vintertid för att försöka ge en uppfattning om transporternas vedermödor och de stora kontrasterna mellan årstiderna.

Silvergruvan i Nasafjäll gav aldrig den rikedom den var tänkt att ge. Totalt utvanns endast 974 kg silver och 276 340 kg bly under de båda epokerna. I de gamla skrifterna står att läsa “Nasafjäll alltför barbariskt. Ligger uti världens yttersta vrå där föga annat året igenom synes än himlen och snöfälten som stora äro”.

Majorsgården

Nära smälthyttan ligger Majorsgården som uppfördes på 1770-talet som bostad till bruksförvaltaren Major Georg Staël von Holstein. Bruket gick dåligt och majoren blev mer intresserad av lappländsk kolonisation och satsade han alla sina tillgångar på odling. Den lappländska sommaren var dock för kort för att säden skulle hinna mogna och 1809 återvände han utfattig till Stockholm. När den förste nybyggaren kom till byn 1841 tog han över gården som förblev bebodd fram till 1955. Idag anses Majorsgården vara ett av Norrbottens äldsta bevarade boningshus. Majorsgården återinvigdes 1996 efter en omfattande restaurering där de unikt målade väggarna tagits fram och huset återskapats i gammal stil. Majorsgården är öppen för visning under juli månad.